Den globala konjunkturen vägrar fortfarande att ta fart trots att centralbankerna kämpar för att hålla hjulen snurrande och undvika en deflationistisk dödsspiral. Samtidigt tvingas prognosmakarna återigen att skjuta fram en efterlängtad återhämtning och med djupa veck i pannorna fråga sig ”varför lågkonjunkturen inte följs av en högkonjunktur som den alltid brukar göra”. Receptet från IMF och andra är att stimulera mera trots att världen redan svämmar över av monetärt bränsle.
Situationen påminner delvis om den som rådde efter OPEC I. Politiker och prognosmakare såg den djupa ekonomiska krisen i oljekrisens spår som en traditionell lågkonjunktur som kunde ”stimuleras bort” med penning- & finanspolitik. Det man missade var att oljeprischocken också var en utbudsstörning som försämrade ekonomins långsiktiga tillväxtförmåga: Det fanns inte förutsättningar för en återgång till de tillväxttal och den nivå som rådde innan krisen utan att inflationen tog fart, en felbedömning som bäddade för inflationsperioden under 70- & -80-talen.
Också på sistone har tillväxtförmågan försämrats i spåren av finanskris, sinande effekter av globalisering och tekniksprång samt demografiska skift. Denna gång ter sig dock risken för varuinflation som minimal, lågt resursutnyttjande och fallande råvarupriser i spåren av svagare tillväxt t ex i Kina, kommer troligen att fortsätta pressa tillbaka inflationen. Istället riskerar den gigantiska monetära bomben i form av nollräntor och glödheta sedelpressar att skapa finansiella bubblor på såväl aktie- som obligationsmarknaderna – om de inte redan finns där! Jag har tidigare reflekterat över hur ”övervärderingen” på världens börser direkt kan kopplas till exceptionellt låga räntor. Visserligen motiverar lägre trendtillväxt lägre realräntor men dagens räntenivå är trots detta inte hållbar på sikt. Någon gång i framtiden kommer räntorna säkerligen att normaliseras vilket riskerar att rycka undan mattan för börsen. Frågan är snarare när än om!