En av de viktigaste samhällsekonomiska frågorna, inte minst under ett valår som 2014, är situationen på arbetsmarknaden. Detta var också ett av de hetaste ämnena i debatten i Agenda i söndags mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven.

Förenklat kan man säga att dessa båda herrar målar upp diametralt olika perspektiv för situationen på den svenska arbetsmarknaden: Statsministern står för uppfattningen att det går ganska hyfsat medan Stefan Löfven hävdar att det är riktigt illa. Att man kan ha så olika perspektiv beror, förutom att kombattanterna företräder olika intressen, delvis på att man talar om olika saker. Låt oss granska några av de vanligaste arbetsmarknadsindikatorerna och se om det går att bringa åtminstone lite klarhet.

I sammanhanget kan det vara av intresse att jämföra såväl den svenska utvecklingen över tid som Sveriges prestationer jämfört med likartade länder. Vi använder därför konsekvent data från Eurostat för jämförbarhetens skull och börjar med total sysselsättning.

Sverige relativt bra på att skapa jobb

Bilden nedan visar att den svenska sysselsättningen – antal sysselsatta – stigit med drygt 15 procent sedan millennieskiftet, väsentligt mer än i Eurozonen i genomsnitt och även mer än i Tyskland. Skulle vi istället utgå ifrån 2007, d.v.s. efter det svenska regeringsskiftet, har Tyskland har haft en något större ökning än Sverige som dock fortfarande klarat sig betydligt bättre än Eurozonen. Vi kan också notera att sysselsättningen följde likartade banor i Sverige och Eurozonen både inför och under finanskrisen men att Sverige därefter dragit ifrån påtagligt.

Fokuserar vi istället på hur mycket arbetsmarknaden har bidragit till BNP-tillväxten är det inte antalet sysselsatta utan arbetade timmar som är relevant. Bilden nedan visar att Sverige varit betydligt mer framgångsrikt än både Eurozonen och Tyskland inom denna disciplin sedan millennieskiftet. Antalet arbetade timmar i Sverige har ökat med drygt sex procent sedan år 2000 medan de är i stort sett oförändrade i Eurozonen och Tyskland. Även om vi studerar perioden sedan 2007 har Sverige haft en något starkare utveckling än Tyskland och betydligt starkare än Eurozonen.

Att Sverige ”producerat” fler arbetade timmar syns även i BNP-statistiken, där svensk BNP stigit med 35 procent sedan millennieskiftet, att jämföra med 15-20 procent för de andra två ekonomierna i vår jämförelse. Sedan 2007 har Sveriges BNP vuxit med nio procent, Tyskland med sju procent medan Eurozonens BNP stått stilla.

Hur kan då Sverige och Tyskland redovisa så likartad utveckling vad det gäller antalet anställda men så stora skillnader vad det gäller arbetade timmar? Svaret är förstås att svenskarna i genomsnitt jobbar många fler timmar, en skillnad på över 250 timmar per år.

Bilden nedan visar att medelarbetstiden i Sverige har ökat marginellt sedan år 2000 medan den fallit från en redan betydligt lägre nivå i Tyskland. Även i Eurozonen som helhet har medelarbetstiden fallit något. Utgår vi istället ifrån 2007 som startår visar det sig att Sverige haft en tydlig ökning i medelarbetstiden medan den minskat i såväl Eurozonen som i Tyskland. Man skulle således lite slarvigt kunna säga att tyskarna varit bra på att få människor i arbete men till priset av lägre medelarbetstid.

En annan viktig indikator är sysselsättningsgraden. I Sverige har sysselsättningsgraden ännu inte nått upp till de nivåer som rådde innan 1990-talskrisen men Sverige tillhör ändå de länder i Europa med högst sysselsättningsgrad.

Av bilden ovan framgår att svensk sysselsättningsgrad fluktuerat strax över 65 procent sedan millennieskiftet medan den ökat kraftigt i Tyskland, i synnerhet under de senaste åren, och närmat sig den svenska nivån. Eurozonen visade en uppåtgående trend fram till finanskrisen varefter sysselsättningsgraden återigen fallit tillbaka och ligger närmare 10 procentenheter lägre än i Sverige.

Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige haft en stigande sysselsättning och dessutom klarat sig betydligt bättre än Eurozonen i genomsnitt, vare sig vi använder antal sysselsatta, antalet arbetade timmar, medelarbetstid eller sysselsättningsgrad. Denna slutsats gäller oavsett om vi studerar perioden från år 2000 eller startar efter det svenska regeringsskiftet. Jämfört med Tyskland är såväl medelarbetstid som sysselsättningsgrad högre i Sverige. Sverige har också haft en starkare utveckling vad det gäller arbetade timmar oavsett om vi jämför med år 2000 eller 2007. Slutligen har antalet sysselsatta vuxit snabbare i Tyskland sedan år 2007 medan Sverige kan visa upp en starkare utveckling sedan millennieskiftet. Även om det är en relativt jämn kamp mot Tyskland skulle vi vara beredda att utse Sverige till segrare i grenen Sysselsättning.

Tyskland stjärnan inom arbetslöshetsbekämpning

Vad det gäller arbetslöshetsbekämpning framstår istället Tyskland som klar segrare mot våra övriga medtävlare.

Sverige hade betydligt lägre arbetslöshet än såväl Tyskland som Eurozonen kring år 2000. Sedan dess har den svenska arbetslösheten stigit från c:a sex procent till c:a åtta procent, där lyftet inträffade i samband med finanskrisen. Eurozonen har genomlidit ett ännu större lyft i arbetslösheten i krisens kölvatten och ligger nu tre procentenheter över 2000-års nivå och c:a fyra procentenheter högre än Sverige. Tyskland framstår i detta sammanhang som den stora stjärnan. Inte nog med att arbetslösheten faktiskt fallit rejält, t.o.m. efter finanskrisen, den tyska arbetslösheten är nu tre procentenheter lägre än den svenska.

Det är visserligen inte konstigt att arbetslösheten i Sverige och Eurozonen har stigit i finanskrisens kölvatten, utvecklingen på arbetsmarknaden är trots allt en spegling av konjunkturen i övrigt och BNP-tillväxten har varit minst sagt medioker de senaste åren. Samtidigt har Tyskland genomlidit samma globala lågkonjunktur med låg tillväxt som Sverige och ändå lyckats pressa tillbaka arbetslösheten.

Den sista indikatorn som vi ägnar uppmärksamhet i detta sammanhang är ungdomsarbetslösheten. Detta är en knepigare indikator eftersom skiftande förutsättningar gör länderjämförelser vanskliga. Bilden nedan visar den officiella Eurostat-statistiken.

Sverige och Eurozonen har alltså en arbetslöshet på 20-25 procent i åldrarna 15-24 år medan Tyskland endast redovisar åtta procent. Dessa siffror är dock, som nämnts inte helt jämförbara. Den svenska ungdomsarbetslösheten är högre än den tyska, men en stor del av skillnaden kan förklaras med statistiska mätproblem och definitioner. Exempelvis har Sverige en större andel unga i utbildning än många andra länder. Det gör att gruppen unga i arbetskraften blir mindre, vilket innebär att de arbetslösa som andel blir en större grupp.

En vanlig uppfattning (t ex framförd av Arbetsförmedlingens biträdande generaldirektör Clas Olsson) är dessutom att statistiken ska göra skillnad på dem som bara söker extraknäck och dem som helt saknar jobb. Många länder som t.ex. Danmark, Tyskland och Nederländerna har lärlingssystem som gör att många som studerar räknas som sysselsatta. Dessutom är nästan hälften av de unga arbetslösa i Sverige personer som studerar på heltid men söker arbete. Om vi skulle jämföra samma grupper på samma sätt skulle skillnaden minska avsevärt mellan länderna. Clas Olsson hävdar att ”de som är arbetslösa på heltid av en ungdomsgeneration är 5-10 procent”.

Trots att det således finns betydande problem med jämförelser är det svårt att bortse från den officiella statistiken. Därför korar vi Tyskland som segrare i grenarna Arbetslöshet och Ungdomsarbetslöshet med Sverige som tvåa.

Vem har mest rätt?

Återgår vi till debatten mellan Reinfeldt och Löfven kan vi alltså konstatera att båda kan finna stöd i data för sina respektive linjer:

• Sysselsättningen i Sverige har ökat och utvecklats starkare än i Eurozonen och Tyskland de senaste åren samtidigt som arbetslösheten stigit mindre än i Eurozonen men
• Tyskland har varit framgångsrikare vad det gäller att bekämpa arbetslösheten såväl generellt som ungdomsarbetslösheten.