2014-04-04 16:31 Tillväxttankar

Låt inte regleringspendeln slå över för långt!

Under de senaste 20-25 åren har världsekonomin upplevt en fenomenalt god utveckling. Förmodligen har aldrig i världshistorien så många människor och en så stor del av världens befolkning upplevt en så kraftig ökning av sin köpkraft på så kort tid. Dessutom var den procentuella välståndsökningen klart störst i relativt fattigare länder utanför den gamla industrivärlden.Globalt sett minskade antalet/andelen människor som lever under extrem fattigdom från 1,91 mdr/43 procent till 1,22 mdr/21 procent mellan 1990 och 2010. Exempelvis har andelen indier som lever i extrem fattigdom minskat från 50 procent 1994 till c:a 1/3 2010. För Kina är motsvarande siffror 60 procent respektive c:a 11 procent (2009). Bara i Indien och Kina minskade alltså antalet människor som lever i extrem fattigdom med c:a 550 miljoner under perioden trots att befolkningarna ökade med c:a 450 miljoner.

Denna framgångssaga har dock helt hamnat i skymundan i den ekonomiska och politiska debatten som istället totalt domineras av de återkommande finanskriserna. Kriseran fick sin kulmen under åren 2007-2010, då finans- och fastighetsbubblan sprack efter flera år av exceptionell kredittillväxt och skenande tillgångspriser vilket skickade ner stora delar av världsekonomin i den djupaste krisen sedan 1930-talet. ”Alla finanskrisers moder” avslöjade i sin tur de strukturella obalanserna inom Eurozonen och störtade stora delar av Europa i depression.

Excesser på finansmarknaderna har tveklöst bidragit till de kraftiga svängningarna i världsekonomin de senaste decennierna. Det är heller ingen tvekan om att avregleringarna av finansmarknaden drevs alldeles för långt under 1980- och -90-talen. I efterhand kan man förundra sig över hur stark tilltron vid denna tid var till marknadernas självreglerande och självläkande förmåga. Samtidigt får man inte kasta ut barnet med badvattnet! Väl fungerande finansmarknader är en förutsättning för flexibla och dynamiska ekonomier. En viktig bidragande faktor till de senaste decenniernas kraftiga välståndslyft i världen har säkerligen varit breddning och fördjupning av de globala finansmarknaderna, som t.ex. möjliggjort för tillväxtländerna att attrahera utländskt kapital och investeringar.

Baksmälla och vikande tillväxtpotential hämmar återhämtningen

Även om vi lagt den akuta krisen bakom oss har den ekonomiska återhämtningen varit plågsamt långsam, särskilt i västvärlden inklusive Sverige. Nu finns även tecken på att tidigare lokomotiv som t ex Kina är på väg in i en långsammare tillväxtfas. Den tröga återhämtningen beror dessutom inte bara på en utdragen baksmälla efter krisen.  Den underliggande tillväxtkraften i flertalet utvecklade länder var fallande redan innan krisen och fortsätter att vika. Det förklaras i hög grad av att både investeringar i maskiner, byggnader och immateriella tillgångar varit historiskt låga under en längre tid. Samtidigt har investeringar i forskning och utveckling, i teknik- och organisationslösningar, tjänsteinnovationer, design med mera ökat i betydelse för att höja förädlingsvärde och produktivitet och därmed länders tillväxtförmåga.

Som lök på laxen riskerar nu det politiska systemets reaktion på finanskriserna att bidra till en lägre underliggande tillväxttakt genom att kasta alltför mycket grus i den finansiella maskinen med en bombmatta av nya kostsamma och tillkrånglande regleringar. Många och kanske t.o.m. flertalet av dessa initiativ kan var för sig förefalla vettiga och motiverade. Risken är dock uppenbar att den sammantagna effekten av alla nya regleringar allvarligt kan komma att skada ekonomins tillväxtförmåga. Risken är alltså stor för att man går för långt i regleringsivern om man inte beaktar finansmarknadernas viktiga roll som smörjmedel och bränsle för ekonomisk tillväxt och inte minst den ökade betydelsen av immateriella tillväxthöjande investeringar.

Man ska inte inbilla sig att de ökade kostnader som följer i regleringarna spår i första hand kommer att bäras av långivarna. Med all sannolikhet kommer merparten av kostnadsökningarna att vältras över på låntagarna, vilket riskerar att både fördyra och begränsa utbudet på lån till såväl konsumtion som investeringar.

Vi befarar t ex att företag som vill låna till investeringar i immateriellt kapital kommer att mötas av ökade svårigheter och högre kostnader då bankerna anpassar sin utlåning till de tuffare regelverken.  Företagen har ofta svårt att finansiera den typen av investeringar på kapitalmarknaderna och är därför i högre grad hänvisade till bankerna där finansieringen är betydligt dyrare.

Även större företag har svårt att lånefinansiera immateriella investeringar men de har en fördelaktigare situation än mindre företag eftersom de byggt upp egna, stora kassatillgångar sedan början av 2000-talet. De stora företagens investeringsbeslut kommer att ha stor betydelse för var i världen tillväxten kommer ta fart. Samtidigt beror det viktiga bidraget från de mindre företagen och inte minst tjänsteföretag, i hög grad på deras möjlighet att få tillgång till lånekapital. De tuffare regelverken kan alltså komma att motverka återhämtningen i ekonomin i högre grad än vad man föreställt sig, om man utgått från en gammal världsbild där immateriella investeringar inte betydde lika mycket för tillväxten som i dag.

Om 1990-talet var avregleringarnas decennium riskerar nu regleringspendeln i finanskrisernas spår att slå över alldeles för långt åt andra hållet. Låt oss hoppas på att reglerare världen över besinnar sig och inser att valet inte står mellan en helt avreglerad och en helt reglerad finansmarknad. Precis som på snart sagt alla andra marknader gäller det istället att införa ändamålsenliga regleringar med hög verkningsgrad på de problem man vill hantera. De möjliga fördelarna med varje ny reglering – och även existerande – måste även vägas mot dess potentiellt tillväxthämmande effekter.

Mats Kinnwall, analyschef, Blue Institute
Lena Hagman, chefekonom, Almega