Otaliga är de tillfällen då man hört talas om kvalitetsbrister i välfärdssystemet, nu senast förra helgen i en artikel om äldreomsorgen i en stor dagstidning. Av naturliga skäl hör man mer sällan talas om de goda exemplen, sådan är medielogiken. Det är mycket mer intressant att skriva om att tant Agda blivit vanvårdad på äldreboendet än att farbror Knut får en god vård.

Det finns uppenbarligen också en utbredd uppfattning att välfärden drabbats av betydande nedskärningar under senare tid. Som en del av en omfattande studie om välfärdssektorns utveckling, lät Sveriges kommuner och landsting (SKL) i vintras göra en enkät där intervjupersoner tillfrågades om när man trodde att mest resurser satsades inom olika delar av välfärdssektorn. Liksom vid tidigare mätningar trodde endast i runda tal 1/10 av de tillfrågade att det satsas mest resurser idag. Många var inne på att 1980- och -90-talen var välfärdssektorns ”guldålder” i termer av satsade resurser. Logiken verkar alltså klockren: ”Omfattande nedskärningar håller på att föröda välfärdssystemet”.

Visst finns det brister i den svenska välfärden, det visar inte minst de återkommande Pisa-undersökningarna som tydligt pekar på fallande resultat i den svenska skolan, både över tid och jämfört med övriga OECD-länder. Självklart förekommer det även kvalitetsproblem inom andra delar av välfärdssystemet såsom äldre- & sjukvården, etc.

Hur kvaliteten i välfärdstjänsterna utvecklats är dock en öppen fråga, det finns sällan någon entydig kvalitetsmätare, även om det är svårt att komma förbi just de fallande svenska skolresultaten. Bristen på tillförlitliga kvalitetsmätare är huvudskälet till att fokus istället riktas mot resursutvecklingen. Det är också därför som politiker över hela skalan ofta reagerar med löften om ytterligare resurser när larmrapporterna duggar tätt, trots att det inte finns något klockrent samband mellan resurser och kvalitet.

Det finns dock inte några belägg för att resurserna verkligen minskar i välfärdssystemet. Tvärtom pekar vinterns studie från SKL på att resurserna fortsätter att öka ungefär i linje med utvecklingen de senaste dryga 30 åren. Tidigare analyser har visat att resurserna till välfärden har ökat med c:a 1 procentenhet per år, utöver de krav som demografin ställer. SKL:s senaste studie visar att ökningstakten under åren 2005-2012 varit fortsatt 1 procentenhet per år utöver de demografiska kraven. Även om utvecklingen skiljer sig åt mellan olika delar av välfärdssystemet kan man alltså konstatera att resurserna allmänt sett aldrig varit så stora som just nu.

Diskrepansen mellan den faktiska utvecklingen och allmänhetens uppfattningar är visserligen intressant men spelar den någon praktiskt roll? Svaret är att människors misstro mot välfärdssystemet kan få allvarliga samhälleliga konsekvenser. Vem minns inte den storm som blåste upp kring demensvården i samband med Piteå- & Caremaskandalerna för några år sedan, med åtföljande krav t ex på omfattande kontrollåtgärder inom omsorgen. Det är självklart att kostnadsdrivande kontroll- och uppföljningskrav baserade på tvivelaktiga fakta är ett samhälleligt resursslöseri. Får en felaktig eller åtminstone kraftigt negativt vinklad uppfattning fäste i folkdjupet ökar dessutom riskerna för att tilltron till samhällets funktioner sviktar och att människors vilja att betala skatt avtar. Ett starkt kort hos de Nordeuropeiska länderna relativt våra kusiner i en del Sydeuropeiska länder har ju visat sig vara just tilltron till samhällsfunktionerna. En ytterligare risk är att skatterna höjs ”för mycket” i ambitionen att motverka, delvis fiktiva, kvalitetsbrister med mer resurser, vilket på sikt kan skada samhällsekonomin.